Min älskade pappa skulle du bli, den dagen då jag föddes.
19950410, kl: 20:24, 52 cm lång och vägde 3875 g. Jag var barn nr 362 det året.
Men allt blev annorlunda för du var inte den alla trodde du var.
Du var inte ens där när jag föddes faktiskt, Du tyckte sånt var äckligt!
Mamma fick klara allt själv.. inte för att jag tror att du hade varit till någon större hjälp med ändå! Du skulle varit med.! det är bara en sån sak som man gör när man har den rollen. Liksom är man pappa eller ska bli ... då är man där för att se barnet först av alla. man vill klippa navelsträngen. och allt de där..
Det var inte bara det som var illa med dig.
Mamma fick ta mer skit och mer skit. fick bära hela ansvaret själv. så ung och ej kapabel till mer. inte du heller .. men ändå... 2 är bättre än 1 ... iaf oftast. kanske inte i detta fallet. men då hade du kunnat dra. dra år helvete. du hade kunat säga att du var för omogen. att du inte pallade ist för att mamma skulle ta hand om dig också. och med tiden började du också med tabletterna!, Tillslut blev det slutet på dej och mamma.. Mamma ville inte leva tillsammans med dej mer. Du skog oss FATTA! Inte för att jag gjorde det just då men.. du var för fan vuxen.. iaf nästan. men tro nu inte att jag inte minns bara för att jag inte fattade eller förstod alla då. För tro mej ! jag minns. Jag kan fortfarande blunda och se allt! Alla slag, alla tårar och skrik.. Jag minns det i skräck!. Och trots att det är så många år sen! minns alla saker med kvinnojor o.s.v. det var ett helvete.
Jag fattar inte varför du kunde göra så asså. Fattade du inte att allt skulle skita sej då? Med allt? Familj med fru och barn och släckt eller vänner. ALLT! Trodde du kanske att vi skulle uppskatta det du gjorde? Eller acceptera det? För då trodde du fel..
Mamma och jag vi stack., eftersom du inte gjorde det, Du tog allt och vi hade inget, bara varandra.. Mamma och jag vi fick bo på mottagningar, jorer och såna hem!
Allt var jobbigt, min gamlemormor hjälpte oss massor! TACK mimmi jag älskar dej!!
Mamma var ung och behövde gå i skolan också.. och pengarna tog då även slut, Jag var hos dej vissa helger vet jag, eftersom det hade dom där kostymgubbarna bestämt!
Jag ville inte! ALDRIG! Jag fattade att du var CP och skrek alltid när jag skulle till dej.
Jag tvingades! Även om mamma fick åka och hämta mej 99% av alla gånger, efter bara några timmar!
Jag fick se dina tabletter varje gång, dom var många. Men du sa bara att det var vittaminer!
såna man mår bra av.. såna som gör att man blir stark.. visst de var ju rätt de där sista men. till vilken nytta?
Jag var också hos dej varannan jul. då åkte vi till USA till dina föräldrar där dom bodde och där du kom ifrån och där du och mamma träffades,.
Det var i alla fall din jul det här året och vi bodde hos "farmor" och "farfar".
Jag minns allt, Hur allt var, hur allt såg ut, och hur allt var och även på vilka ställen vi var på i USA.
Vi skulle vara borta i en månad. Även om jag inte hade någon tidsuppfattning så fattade jag att något var fel eftersom mamma hade sagt att vi skulle ses precis efter jul igen. Jag visste också att mamma hade lovat att ringa ofta trots den dyra kostnaden, men inga telefonsamtal kom. (telefonen var urkopplad) En månad precis som jag skulle vara borta blev till flera månader, Jag fick också börja skolan. jag "fick" nytt namn.. vad va de han sa? .. just de: "du heter joy i sverige men i USA heter du Tamara. inget mer med de"
jag minns att jag städade ofta. faktiskt. det låter som en film.. men så dåligt var de.
lukterna kan göra mig illamående bara jag tänker på de. tänk att alla var med på de.
Men en dag när jag var just i skolan så...
Jag minns allt som det vore igår allt hände, jag tror att det är sånt som man bara kommer ihåg,. Men i alla fall, vi i klassen låg och vilade middag. Vi sov på madrasser på golvet, dom var gjorda av sånt där mjukt handduksliknande tyg, och det var blått.. mörkblått.
Just den här dagen hade jag svårt för att slå mej till ro kommer jag ihåg, Allt snurrade i mitt huvud.. Och plötsligt bröts tystnaden i rummet, och dörren öppnades lugnt hörde jag, men jag såg inte eftersom jag låg på sidan med ryggen emot dörren. Jag hör steg som kommer emot mej, flera personer viskan hör man, Jag känner efter ett tag hur någon klappar mej lätt på axeln, jag vänder men med ett tyst ryck och jag möts av två finklädda kontorstanter. Dom visar att jag ska följa med dom och det gjorde jag också,... det var inte såna personer som man började diskutera med om varför just jag skulle följa med. dessutom jag var helt förstörd. helt paralyserad eller nått. kunde inte göra motstånd mot nått. även om jag i bra skick hade fattat bättre. vi gick ut i en korridor alldeles utanför rummet, Då plötsligt blev jag rädd, när jag kommer ut i korridoren möts jag av allt i den, vilket inte brukade vara så mycket, det brukade bara vara väggar och nån tavla. nästan som på sjukhus. bara väggar och några dörrar..
men den här dagen var det mycket eftersom det stod beväpnade poliser längs väggarna. sådär som på krigs filmer. såna överdrivna amerikansa FBI filmer.
Jag minns hur rädd jag var, och jag minns hur korridoren kändes också,.. det var helt, helt vit, och hur lång som helst, flera mil lång asså...
Men så kändes det ju säker bara för att jag var så rädd som jag var..
Jag minns mer, jag minns att jag var kär... Bobby hette han, precis som "pappa", Brunt hår och stora bruna ögon.. Jag vet att jag minns...!! Jag kan se det framför mej.., fortfarande.!
Man jag kan inte fatta det. Jag var ju så liten och det är ju så långe sen.
Kontorstanterna tog med mej till deras jobb, ett stort, högt hus med många våningar.. En av tanterna återgick till sitt jobb medans jag förstod att den andra tanten inte skulle göra det... jag var hennes jobb...
Jag fick veta att hon var advokat och så fick jag mej en liten rundtur.. jag minns att jag och den andra advokaten gick till en affär och köpte en hårborste.
När hennes arbetsdag var slut så fick jag följa med henne hem... alltså hon som jag fick mest hjälp av.
Hon bodde i ett stort hus och hade två hundar, dom blev min sysselsättning. Tills plötsligt mamma och "pappa Stefan" kom. !! Dom hade fått tag på min Advokaten och bestämt allt detta,. jag tycker så synd om mamma. tänk att inte veta var sitt eget barn är. dessutom var jag inte hennes barn riktigt än då.. för det var så att för att min advokat ens skulle få lov att hämta mig den dagen så var mamam tvungen att skriva över vårdnaden av mig på henne ist. det var det ända hon kunde göra. När mamma kom blev jag gladare.
Vi gick på tivoli och massa roliga saker för att få mej att tänka på annat,.
Men vi hade ett problem,... Jag hade glömt hur man pratade svenska, jag hade alltid varit tvåspråkig, men inte nu bara långt inne i mej... någonstans fanns det ju eftersom det kom tillbaka efter ett tag..,
Mamma, "pappa Stefan" och jag tog in på lyxhotell intill DisneyLand.. Där vi också hann att vara. Jag minns allt!
Tillslut var det också dax för hemfärd för våran del... Vi flög.. jag minns att jag såg på en sorlig film på planet..
när vi kom hem till Sverige var alla där...!! Jag hade verkligen varit saknad och jag hade verkligen saknat alla!! verkligen!!

Jag undrar hur du fick veta att du inte skulle få träffa mej mer...?
eller om du bara fick fatta det själv, (då kan det ju ha tatt ett tag)!!

nu i efterhand har jag och mamma pratat och nu vet jag att du och mamma satt i massa rättegångar.... vilket säkert inte var så kul. pappa ville adoptera mig men du gick inte med på nått.

Jag undrar också om du ångrar dej ibland?? och om jag har fler syskon som jag inte redan vet asså! , 
Undrar om du ofta tänker på mej? så som jag tänker på dej liksom,
Jag vill att du ska ångra dej och sakna mej massor! Ibland i alla fall!
Jag vill veta hur du ser ut nu och om vi är lika på något sätt!!
Undrar om du har någon familj, liksom fru och barn som du umgås med såklart!

JAg vill skicka ett brev. och få svar! Svar på alla mina frågor som snurrar runt i mitt huvud!, Men samtidigt så vill jag inte skicka något berv, eftersom jag inte vill komma i kontakt med dej på något sätt... eftersom jag är rädd, jag är rädd att du är det lik och att du inte har ändrat dej.. jag är rädd att bli sårad igen och att såra andra genom att komma i kontakt med dej.. så som du har behandlat oss.... folk som kämpade för min skull skulle nog bli sårade också... ALLA!!

Frågor som bara du har svar på och som jag alltid kommer få leva utan svar på..!
Hur kan man bara skita i sitt barn?
Du har missat så jävla mycket asså, sånt som andra föräldrar bara inte kan få missa.....
- mina första steg
- så många födelsedagar
- första skolavslutningen
- första lösa tanden, - och när jag tappade den  
- mina betyg
- du kommer också missa när jag tar studenten och mycket mycket mer..

Tänk om du är död då?? Utan att jag vet det? jag kanske inte får veta det eftersom jag bor så längt bor och att vi inte träffas mer...
Jag vill veta det när det händer...
jag vill få veta när du inte finns mer, trorts att jag inte känner dej längre..
Jag kommer att bli ledsen, det vet jag... bara tanken gör mej tårögd..
Jag kommer plötsligt sakna dej!! 

Till Min Pappa
Som Inte
Är Min Pappa Mer!! / Din Dotter Joy.